Jag lever!
Jäpp. Jag överlevde dagen. Fast bara nätt och jämt. Nu ska jag ner och sova. Drömma om choklad. Mmmm.
Exklusionsdiet
1. Jag ska njuta av den sista dagen på länge med chokladmölande
2. Jag ska äta så mycket att jag mår så illa att jag längtar efter att börja med torrfodret imorgon (som om det kommer hända)
Jag kommer uppdatera en matdagbok och berätta hur det går under veckan.
Jag ger det två dagar...
Baja-Maja
O-ringen är orienterarnas Mecka. Nästan. Det är så stort att ingen icke-orienterare kan förstå hur stort det. Tänk dig 25 000 människor samlade på en öppen äng, där alla har en anknytning till orientering på ett eller annat sätt. Det är ett stort ansvar arrangerarna av tävlingen har på sina axlar och det krävs mycket planering, arbete och funktionärer för att allting ska gå runt. Tänk bara en sådan sak som toalettorganiseringen. Tusentals orienteringslöpare ska gå till tävlingsstarten (som kan vara på ett avstånd upp till fyra kilometer) och på denna sträcka behövs "nödstopp" i form av Baja-Major, inte minst för en med IBS eller nervös mage.
Etapp tre förra året hade jag ganska långt till start och jag hade en extremt dålig mag-dag. Tur var väl det att det fanns 6 Baja-Major utplacerade längs vägen och jag besökte alla, den sista till och med två gånger. Och inte var jag nervös? Inte medvetet i alla fall, för jag låg efter två dagar redan en timme efter ledaren, vilket även en icke-orienterare kan förstå är dåligt.
Detta var ett fullkomligt meningslöst blogginlägg, men jag ville bara betona vikten av toalett-trygghet vart man än kommer. Även om man så befinner sig i Sälens skogar kan det här spela stor roll för många. Det kan till och med vara avgörande för ens dilemma om man ska stanna hemma eller inte.
Det är trisst.
"Minikändis"?
Hur som. Jag läste kommuntidningen till chokladbollarna, men jag vet inte riktigt om det uppfyller mitt allmänbildandekriterium då jag läste om mig själv och min IBS. Jag nämnde ju att jag fått en intervju med Härryda-Posten och artikeln publicerades idag. Den blev hyffsad. Mitt budskapet har i vilket fall som helst nått fram och jag hoppas det finns någon här ute i Härrydas skogar som kan ha nytta av min hemsida. Men vi får se vad som händer!
Ha en underbar dag. Själv går jag i skolan från 08-19 idag. Som Lotta på bråkmakargatan upproriskt och missnöjt utbrast: "På MIN födelsedag?!"
Ännu ett avslut som känns
I veckan fick jag lägga ned ytterligare en idrott. Det gör ont i mig att behöva kasta in handduken, men samtidigt känner jag att kroppen och inte minst magen har sagt sitt. Jag har inget att komma med, tyvärr. Jag erkänner att jag har varit låg de senaste månaderna, men jag har så fruktansvärt svårt att acceptera att min sjukdom begränsar mitt stora intresse och min passion så mycket som den gör. Min IBS har tagit idrotten ifrån mig, men den ska bannemej inte få ta ifrån mig de bästa som har hänt mig. Min familj, mina vänner och min pojkvän.
För inte är idrott allt? Det är i varje fall vad jag suttit och intalat mig i två dar nu. Jag ska upprätthålla en god hälsa med hjälp av promenader och lägga fokus på spanska (som också är ett glädjeämne) och kanske lite silversmide? Från och med imorgon, min födelsedag (bara så att ni vet!), ska jag låta mig vara den jag är. Jäpp, ni hörde rätt. Jag tänker acceptera att jag inte har varit, är eller kommer att vara någon idrottskvinna.
Nu tror ni att jag bara snackar goja för att bygga upp någon fasad inför omgivningen att en ändring är på "G", men icke då. Jag ska åka till spanien den 7 februari och småsnacka med de svenska spanjorerna (Gran Canaria - hehe) för att bättra på mina språkkunskaper. Jag tänkte i och för sig passa på att njuta av 22 grader sol samtidigt och samla på mig ett lager D-vitamin för att klara av den sista terminen på gymnasiet.
Sen blir det student den 10 juni - ett avslut att se fram emot!
"Fejksjukdom"
Är IBS en sjukdom eller inte?
Själv brukar jag definiera IBS som en funktionell mag- och tarmsjukdom, men det är många som anser att det inte är en sjukdom i och med att det inte finns någon självklar orsak - varav tituleringen "funktionell". Att kalla IBS för en trendsjukdom som alla med "lite ont i magen" diagnostiseras tycker jag är förargligt eftersom IBS är så mycket mer än bara "lite ont i magen". (Att IBS kan ses som en trendsjukdom beror möjligen på att man vet mer om den idag och att fler på så sätt inser att de har diagnosen - det är dock inte en trend i det avseendet att man vill ha en dysfunktion i mag-tarm)
Det är tråkigt att bli bemött av en omgivning som har förutfattade meningar och tror sig veta någonting. Eftersom man själv har påverkats mycket av sjukdomen (jag väljer att kalla det för sjukdom) känner man sig träffad på något sätt. Känslan som kommer över en liknar den jag beskrev i inlägget "Jag är tjejen med bortförklaringar" - som om man använder sin diagnos som ursäkt för någon bristande egenskap. Jag vet inte. Det är kanske bara jag som upplever det så?
Mitt engagemang för frågor kring IBS blir bara större när jag får sådana här tråkiga reaktioner från omvärlden. Jag vill därför försöka reda ut begreppet IBS och få folk att förstå att det är ett stort problem för många - däribland jag.
Om IBS kan definieras som en sjukdom är oklart. Men något som är säkert är att den inte kan definieras som "lite ont i magen".
Jag skäms då inte
Rebecka lite sådär stolt: "Mamma, mamma, mamma! Jag fick en intervju med Härryda-Posten (kommuntidning)!"
Mamma: "Se där ja."
Rebecka: "Erkänn lite tufft?"
Pappa: "Har du tänkt igenom det här ordentligt? Är du redo att alla i kommunen får reda på att du springer på toa 7 gånger om dagen?"
Rebecka: "Jäpp, någon måste ju prata om det. De flesta vet det ändå redan..."
Pappa: "Ja, men ändå. Hela kommunen..."
Hemsida
IBS = Singel?
På IBS-forumet (www.ibsforum.se) finns det en tråd där man kan diskutera huruvida IBS är lika med singel och jag blev uppriktigt förvånad när jag läste vad folk skrev. Jag visste att folk isolerade sig pga sina mag-tarmbesvär, men jag hade ingen aning om att isolationen sker i sådan utsträckning att man ger upp förhållanden innan de ens inletts.
I föregående blogginlägg nämnde jag min frispråkighet och om att jag kanske var lite väl öppen med mina magproblem. Med närmare eftertanke så är det nog inte normalt att blottlägga sina IBS-erfarenheter när man lär känna någon ny. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig - när jag träffade min pojkvän berättade jag om mina "mag-tarmbrister" redan första gången vi sågs - innan första dejten. Jag tror i och för sig inte att det var IBS-snacket som fick honom på fall, men jag visade mitt rätta jag och var mig själv, med min IBS och det är aldrig fel.
Kärlek är ett vågspel, men det kan leda till lycka och lycka är den bästa metoden för att lindra symptom. Våga ta risken och ge dig ut på singelmarknaden. Var ärlig från början - mot dig och din potentiella partner. Ju längre tiden går och du inte berättar hur du känner, desto svårare blir det att släppa "bomben".
Jag vet att det är jobbigt att leva med IBS. Jag vet att det är jobbigt att prata om IBS, men om du bara kan komma över den gränsen att det är superduperjättejobbigt att prata om det har du kommit långt! För tro mig, om din partner inte visar förståelse för dig är han ingenting att ha. För att återkomma till IBS-forumet: de pratade om att eventuellt öppna en tråd för IBS-singlar. Varför inte spana in den och dejta en annan IBS:are som verkligen verkligen förstår dig. Fast i och för sig, det kan ju också skapa komplikationer...
Tala inte för Guds skull!
Att leva med IBS är begränsande i mångt och mycket, men ofta är det vi själva som begränsar oss. Eller ska man kanske säga att samhället begränsar oss? Att prata om magproblem är ju mer eller mindre tabubelagt. Det hör i varje fall inte till vanligheten att diskutera dagens mage och tarm under de sociala tillställningarna.
Jag menar inte att man ska bli öppen som en bok och blotta dagens toaupplevelser för sina vänninor över en kopp te (det gör man ju om man vill). Min poäng är att jag tror att det finns många personer med IBS som har svårt att berätta för sin omgivning om sina besvär och om hur man egentligen mår. Det resulterar inte häpnandsväckande till att fler och fler personer med IBS tenderar att isolera sig socialt. Detta främjar inte välmåendet till någon grad och det gör mig ledsen.
Jag är öppen med mina magproblem. Många (jag nämner inga namn) anser nog att jag är för frispråkig, men något jag har lärt mig under mina tre år med IBS är att man inte mår bättre av att bära på bördan själv. Sedan kan jag förstå de som gett upp hoppet om att försöka få människor i sin omgivning att förstå sig på IBS. Många tror att IBS kan jämföras med en "stressmage", men så är inte fallet. IBS-symptomen kan förvisso förvärras av stress, men frågan är mer komplex än så. Mitt råd är dock att aldrig sluta försöka få andra människor att förstå. Det må vara jobbigt att älta samma sak om och om igen, men jag tror att det kan fungera som terapi för en själv samtidigt som det gör att vi lättare kan leva tillsammans. Hur som helst bör du inte göra dig en otjänst och begränsat dig själv ännu mer. Det är omständigt nog som det är att leva med sjukdomen.
Var femte vuxen beräknas lida av IBS. Hur många vet du?
Nyårslöftet
Vad kan nyårslöftet vara i år mån tro? Tro det eller ej, men det är faktiskt i princip samma som förra året, även om det har modifierats något så att det förhoppningsvis är mer genomförbart den här gången. Egentligen är det bara ett ord som skiljer detta löftet från det i fjol, men jag är mycket mer positivt inställd till 2009. Faktiskt.
"Jag lovar och svär att jag ska hålla mig till en regelrätt kost... nästan..."
