Irriterad tarm? Nej, tack!

En liten parantes till det förra inlägget bara. Det är dagar som denna man blir extra motiverad att äta enligt rekommendationerna. Det sägs att barn är ärliga, så ni kan ju tänka er hur stor min ballongmage hade blivit (+15 cm för den som undrar) för att ett barn skulle våga sig fram och fråga om jag skulle bli mamma! Ajajaj - inte bra.

Idag har jag syndat.

Jag började dagen väldigt käckt med att smaka på min kära klasskamrat Annas nygräddade (och ack så goda) kycklingpanini, trots att den klart och tydligt signalerade om att den inte var ätbar för personer med IBS. Efter skollunchen (det enda vettiga jag ätit idag) fortsatte jag och två kompisar till Coop Konsum i Mölnlycke där jag drog VISA-kortet för att betala för de åtta godaste chokladbitarna jag har ätit på länge. Sedan kom jag hem, åt en kanelbulle som aptitretare till middagen där två saftiga hamburgare stor på menyn och jag tänkte - varför exkludera dressing om man ändå redan har fuskat? Till efterrätt blev det 100 gram mörk choklad (en favorit), samt några glas av det som också är känt för att vara en stressbomb, nämligen Pepsi Max. Samtidigt som jag stoppar i mig allt detta, så sitter jag och beklagar mig över att magen har strejkat och nu lever rövare.

Varför kommer ingen och nyper mig i örat? "Livets goda ting" är inget för mig! Eller? Jag kan kanske tycka att det är värt att synda/fuska/njuta (kalla det vad du vill) någon gång ibland - bara för att det smakar bra. Men inte vill jag kalla alla godsaker för "livets goda" när de ger mig övervägande ont? Jag tycker inte synd om mig för att jag inte kan äta vad jag vill och måste hålla mig till en begränsad kost. Då tycker jag mer synd om mig när jag har ont (framförallt de dagar jag har skött mig) - därför väljer jag också (oftast) att äta inom ramen för näringsriktig mat som jag mår bra av! Så jag förstår varför min familj inte ger mig någon empati en dag som denna. 

Imorgon ska jag skärpa mig. Då ska jag avnjuta flera av de goda tingen - havregrynsgröt, linfrön i vatten, frukt, kassler, laktosfri mjölk, grov baguette med skinka och grönsaker och kanske en näve solrosfrön som lördagsgodis.

Men än är frossardagen inte över - undrar om det finns lite glass i frysen?

Våren 2008 - utekväll med polarna.

En sen tidigare okänd kille kommer fram till mig på krogen och efter att ha kallpratat en stund insisterar han om att gentlemannaaktigt bjuda mig på en drink.

Killen artigt: "Jag ska ha en öl till, vad får det lov att vara för din del?"
Jag svarar eftertänksamt: "Hmm, det skulle sitta fint med en Fanta tack."

Killen tittar på mig frågande. Hörde han rätt?

Killen: "Jaha, en Fanta-vodka till damen."
Jag: "Nej fy, varför förstöra något gott?"
Killen: "Fanta-whiskey då eller?"
Jag: "Vaa? Nej, bara en ren Fanta tack!"
Killen: "Okej, utan alkohol?"

Jag nickar och ler.

Killen: "Okej, men då ska jag ordna detta."

Killen och jag går fram till bardisken.

Killen: "Hej, kan ni fixa fram en Fanta mån tro?"
Bartentern ser frågande ut: "Fanta?"
Killen: "Ja."
Bartendern: "En Fanta med vadå? "
Killen: "Inget - bara en vanlig Fanta."

Bartendern tittar på oss som om vi vore dumma på riktigt.

Bartendern är konfundersam: "Öhh, ska se vad jag kan göra."
Killen: "Tack så mycket."

Bartendern kommer tillbaka.

Bartendern skrattandes: "Det kanske låter konstigt, men det har aldrig tidigare hänt att någon frågat om en Fanta, så vad tycker ni att vi ska sätta för pris?"
Jag till bartendern: "Vad sägs om en tjuga?"
Bartendern: "Okej, gött!"

Efter att jag har avnjutit en Fanta med apelsinsmak:
 
Killen nu med ett leende: "Min plånbok tillåter mig att gå ut med dig lite oftare."

Hej, jag är en "sån där" nykterist. Vare sig det är frivilligt eller inte, så dricker jag inga alkoholhaltiga drycker. Så vad gör egentligen en "sån-som-jag" på fredagskvällarna när andra festar? Om jag skulle få en tia för varje gång någon har frågat mig det, så skulle jag vara en rik kvinna. Och för att inte tala om hur välmående min plånbok skulle vara om frågan istället löd: "Vad händer om en "sån-som-du" dricker?".  

Alkoholen har fått en betydande roll i vårt samhälle. Den ingår i vår kultur. Vare sig det gäller tradition och högtid, nöje och smak, eller glädje och sorg så är alkoholen ständigt närvarande och alla har kommit i kontakt med det (direkt eller indirekt).  Har alkohol alltid varit normativt, eller är det vi som har framkallat det på senare dagar? För visst är det avvikande att säga nej till alkohol, om man nu inte har en riktigt bra anledning som t.ex. "du får ursäkta mig, men jag kör bil idag.".  

Vi lever i ett samhälle där negativa föreställningar tas för självklara sanningar. Jag pratar om fördomar och dess effekt. Anklagelser som att jag skulle vara tråkig bara för att jag inte dricker gör mig rent ut sagt förbannad och lockar fram motvalskärringen i mig så att jag känner ett större behov av att vara "anti-alkohol". Sen får folk gärna tycka att jag är tråkig (inte alla som gillar mina skämt), men skyll inte på att jag är en "sån där" och om du nu inte känner det rogivande att vara med mig - varför bry dig alls?

Jag får passa mig för att generalisera för mycket. Det finns oerhört många trevliga människor där ute som inte ser några hinder hos mina "icke-befintliga-alkoholvanor" och som stärker mig som person genom att lyfta fram andra saker. Men eftersom många vänder ryggen till, rynkar på ögonbrynen och säger upp bekantskapen på grund av det här med alkohol är det uppenbarligen ett problem för en del.

Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig, men då skulle jag ljuga. Jag har avböjt massvis med tillställningar för att slippa alla alkoholpåverkade och för att bespara mig alla frågor. Jag har till och med ringt min mamma en gång för att komma och hämta mig från en 18-årsfest som jag bara stod ut med i två timmar, eftersom jag med min mage av någon konstig anledning blev huvudpersonen. I en timme fick jag sitta i heta stolen och svara på frågor.

"Vad händer?", "Hur överlever du?", "Har du aldrig varit full?", "Shit, men asså vad gör du på helgerna då? Du måste ha bra betyg med all extra pluggtid!", "Trivs du med dig själv?", "Har du aldrig festat riktigt då?", "Varför?" - allt detta för att jag är "en-sån-som-inte-dricker".

(Snälla, ge mig en definition av fest den som vet!)

Nu tycker jag egentligen att det är oväsentligt vad man har för orsaker till varför man är nykterist, för jag tycker inte alls att det är något dåligt, men jag har valt att inte dricka för att jag mår dåligt av det. Detta brukar jag få förklara för folk jag inte tidigare träffat. Ska jag behöva göra det? Jag ser ingen anledning till varför man ska behöva alkohol. Även om jag hade kunnat dricka alkohol hade jag nog inte gjort det eftersom det inte faller mig i smaken, men jag måste med svansen mellan benen erkänna att det har känts skönt att ha en bortförklaring. Det är inte först nu jag slutat fega ur och vara rädd över vad folk ska tycka om mig som person. Jag vet många ungdomar som dricker "bara för att". Det är fel. Jag är nykter och det är jag glad över. Jag vill minnas de roliga stunderna!

Så när frågor som "vad händer när en "sån-som-jag" dricker alkohol?" i fortsättningen kommer på tal, kommer jag hädanefter hänvisa till denna blogg. För nu kommer det "eftertraktade" svaret. Tänk dig din värsta bakfylla (med magont, illamående och toalettspring) och multiplicera det med tio. Så mår jag i två dygn efter några klunkar alkohol. Och om jag tycker det är värt det? Nej, för inte är jag så rolig när jag sitter där på toaletten?

Är detta normalt?

Jag måste erkänna att jag för tillfället känner mig rätt förkommen. Vart är jag på väg med allting? Den frågan har jag nog i och för sig ställt mig själv enda sedan den dagen de första IBS-symptomen yttrade sig. Helt plötsligt var min vardag fylld av konstant illamående, uppsvälld och gasig mage, magsmärtor och ständiga intervaller till toaletten. Det var väl inte riktigt den träningen jag uppskattade mest.

Symptomen jag nämde ovan är ju alla symptom som alla kan känna av då och då, men jag gick i två år och undrade om de här "tillfälliga" (som alla läkare så fint uttryckte det) problemen någon gång skulle upphöra. Folk säger att man kan vänja sig vid obehag, men jag är inte lika övertygad. Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det känns att inte må dåligt, om du förstår vad jag menar? Även om det nu var ett bra tag sedan sist så vet jag hur det ska och bör kännas.

Ovissheten gör ondare

Det värsta var egentligen inte att ha ont. De fysiska problemen kände jag efter ett tag att jag kunde hantera något så när, men det var svårare att leva med ovissheten om vad det var för fel. För någonting stod uppenbarligen inte rätt till. Jag må ha varit hur knäpp som helst, men jag inbillade mig inte att jag hade magproblem. Eller?

IBS är som jag nämnt tidigare en funktionell mag- och tarmstörning. Det innebär att man inte kan fastställa diagnos efter prover eller undersökningar då dessa oftast är normala, utan istället måste diagnosen ställas efter symptom (det man däremot kan göra med hjälp av undersökningar är att utesluta andra sjukdomar som orsak till besvären.). Det är också därför IBS inte sällan kan förväxlas vid hypokondrin. IBS-patienter kan inte liksom hypokondrier få fram konkreta bevis till att de har några särklida fysiska besvär, men det som skiljer de åt är att hypokondrierna trots sina upplevelser är fysiskt friska.

Läkare - att lita på?

Så nu i efterhand tycker jag inte att det är konstigt att alla mina läkarbesök inte var till någon nytta, men vad jag å andra sidan tycker är konstigt är att läkarna inte överhuvudtaget ens nämnde IBS för mig. Eftersom den nu har visat sig vara så omfattande att den i vissa sammanhang till och med kallas för den nya folksjukdomen tycker jag att de borde sagt något.  

Idag är det i varje fall en trygghet att veta att jag har IBS eftersom det åtminstone ger mig en möjlighet att kunna återskapa en slags livskvalitet i vardagen mellan alla toalettspring. Jag blir dock fortfarande väldigt arg vid blotta tanken på att läkarna under en tvåårsperiod fick mig att förlora tron på mig själv genom att kalla mig hypokondrisk. För vem ska man lita på, om man inte ens litar på sig själv? Jag kände mig värdelös. Som en person vars integritet var som bortblåst - och jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till den självsäkra och målinriktade tjej jag en gång var...  

Daniel - tack för din fråga! Jag kommer att behandla den vid flera av de kommande inläggen! 

Och ni andra - är det något så är det bara att höra av sig!

Doktorn: "Jaha, vad kan jag hjälpa dig med den här gången Rebecka?"
Jag: "Joo, alltså... du vet de här magproblemen som jag har sökt för två gånger nu? De har inte upphört. Jag skulle snarare vilja påstå att de blivit värre."
Doktorn: "Jaha. Okej. Då förstår jag. (Suck) Men som du förstår Rebecka så finns det egentligen inte något mer jag kan göra för dig mer än att ännu en gång kontrollera dina värden, vilket kanske känns onödigt med tanke på att de inte visat någonting vare sig första eller andra gången."
Jag: "Nej, men..."
Doktorn: "Hur mår du då?"
Jag: "Öhm, tja.. magen är ju ett återkommande problem."
Doktorn: "Jag tänkte mer, hur mår du psykiskt? Är du säker på att du har ont i magen på riktigt, eller är det kanske så att du inbillar dig det för att få uppmärksamhet. Har du det jobbigt hemma?"
Jag: "Eh, jag är ganska så säker på att jag har ont. Jobbigt hemma? Joo alltså, det är ju kanske inte det roligaste att springa på toa sex gånger dagligen..."
Doktorn: "Jag förstår..." 

Hej! Mitt namn är Rebecka Höglund och jag lider sedan snart tre år tillbaka av den funktionella mag- och tarmsjukdomen IBS (Irritable Bowel Syndrome) eller Kolon Irritabile om man så vill. Jag är 18 år och studerar det tredje och sista året på samhällsprogrammet på Hulebäcksgymnasiet i Mölnlycke.

Som alla elever i årskurs tre har jag nu inlett det omtalade projektarbetet. Kort och gott går min projektidé ut på att jag ska lära mig mer om den förhållandevis okända sjukdomen IBS och ta fram tips och råd för hur en person med IBS, genom att ändra på sin livsstil och sina matvanor, kan må bättre och lära sig leva med sjukdomen. Slutprodukten kommer så småningom att bli en hemsida eftersom det är ett bra alternativ för att kunna nå ut med information.

På hemsidan kommer jag bland annat ta fram grundläggande fakta, samt ge tips och råd om matlagning, träning, stresshantering och hälsa i största allmänhet. Den här bloggen kommer enbart att vara ett komplement till hemsidan där jag mer diskuterar de känslomässiga omständigheterna med fokus på frågor som: "Hur påverkar sjukdomen min vardag och min omgivning?" samt "Hur blir man bemött i samhället som IBS:are?".

Om du som läsare har några frågor - tveka aldrig på att ställa dem! Om frågan är seriöst ställd så tar jag upp ämnet i något av de kommande inläggen. Trevlig läsning!