Irriterad tarm? Nej, tack!

Har jag nämnt att jag älskar idrott?

Igår var jag ute och sprang (somliga skulle nog kalla det jogging) för första gången på väldigt länge. Förr brukade jag löpträna ofta och regelbundet, vilket också var en förutsättning för min fritidssysselsättning som länge har varit orientering, men sedan magkrämporna tagit över har jag inte orkat fortsätta träna i samma omfattning. Det tar mer på krafterna att få ont (och inte anstränga sig fysiskt) än att träna. Hur som helst, igår var jag ute och sprang. Då påmindes jag om två saker. Å ena sidan blev jag påmind om varför jag älskade löpning. Å andra sidan blev jag påmind om varför jag slutade älska löpning.

Trots att det blev ett kärt återseende med löpardojorna har jag nu snörat upp de ännu en gång för att ställa de på hyllan ytterligare en tid. Om ett tag kanske jag är redo att sätta på mig OL-utrustningen igen och hitta rätt i skogen och i tillvaron. Men inte nu. Inte än.

Och för att nu komma till saken. För er där ute som brukar få magont när ni springer vill jag ge ett tips som jag lovar er är ett taktiskt drag. Efter några rundor med magknip insåg jag värdet av att ha med pappersnäsdukar i fickan. Om ni då springer i skogen är det inget som hindrar er att göra er av med magondan! Trots att det finns slingor med torrdass kan man inte alltid förlita sig på att det är påfyllt med dasspapper. Till exempel. I somras när jag sprang runt lilla och stora delsjön i göteborgsområdet passerade jag två utedass och flertalet bajamajor, men till vilken nytta? Toalettpapper saknades på alla! Torrdass eller inte - lite papper kan vara en räddare i nöden - bokstavligt talat. Därför mina kära läsare, är papper minst lika viktigt att ha på sig som vad reflexer är på vintern. 

Ps. Det är mörkt nu. Glöm inte reflexerna. Ds.

Jag är en pessimist eller en optimist, beroende på vem man frågar. Jag har insett, med hjälp av en kommenterare här på bloggen, att alla mina inlägg tenderar att dra sig åt det negativa hållet. Ni läsare som inte känner mig måste ju tro att jag har en tråkig inställning till allting, men för att motbevisa detta har jag nu listat tio saker som är positivt med IBS (Tro mig, den kommer bli höstens hetaste och mest omskrivna lista.).

Alltså.

Sveriges hetaste (och troligtvis enda) IBS-lista:

1) Jag har lärt känna min kropp och vet vilka mina förutsättningar och begränsningar är.

2) Jag har lärt mig mycket om kost och hälsa i största allmänhet.

3) Jag äter hälsosam och god mat (det gjorde jag inte i samma utsträckning innan).

4) I och med att jag studerar sjukdomen i skolan, har varit på oändligt många läkarbesök och undersökningar och har tre års erfarenhet av att leva med IBS, kan jag hjälpa andra i liknande situation (dels att upplysa om sjukdomen och dels att visa medkänsla och empati). Jag måste medge att det känns bra att kunna "stå till tjänst" Jag har i dagsläget fått fem personer att inse att de har IBS och att kunna bidra till ökad livskvalitet för andra är en bra känsla.

5) Jag har blivit mer öppen - har nu lättare att prata om mina problem och känslor (inte bara vad gäller IBS) vilket underlättar både för mig och min omgivning så att vi kan förstå varandra.

6) Jag har inga som helst problem att gå till läkaren för att göra diverse undersökningar.

7) Jag har till viss del nått insikt om livet - hur man ska må bra och vad som är viktigt för sitt eget välbefinnande..

8) Min smärttröskel har blivit mer härdad (man kan ju ifrågasätta huruvida det är bra eller dåligt, men för att fylla ut min lista får det idag vara en positiv aspekt)

9) Jag har insett att folk faktiskt bryr sig - det hade jag svårt för innan.

10) (Trumvirvel) - Jag har nämt det förut, men jag säger det igen. Att inte dricka alkohol är en fördel! En utekväll utan alkohol kan vara påtagligt och påfrestande på många sätt, men det är mer undantag än regel. Ack vad roligt det kan vara - att vara ute en kväll med sina närmsta vänner och bara dansa hela natten - och minnas varenda detalj.


Ikväll ska jag definitivt inte dansa hela natten. Efter att ha promenerat i de norska fjällen ska jag bara i lugn och ro ta en kopp te med en filt omvirad runt mig framför en riktigt höstmysig film och sedan bara sova. Är det någon som känner igen detta scenario? Jag har lov och det ger mig tid att lyssna på min kropp. Igår, idag och resten av veckan är livet underbart. Vad som händer sen vet jag inte, men som jag ser det nu kommer det bli ljusare tider - trots att hösten med dess mörker håller sig kvar ett tag till.

"How good does it need to get?", sjunger soulstjärnan Tracy Chapman i sin låt Change med sin mörka vackra stämma. Ja, hur bra måste det egentligen bli? 

Förändring. Det är ett ord vars innebörd både lockar och skrämmer. Man vet vad man har, men inte vad man får. Det tycks för mig i dagsläget vara en illavarslande sanning. Jag går runt som i ett töcken och försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag har nämligen en illusion av vad jag bör vara - antingen den sportiga och spralliga tjejen med en förkärlek till tävlingar eller den ambitiösa pluggnörden som skrapar ihop det ena bra betyget efter det andra. Så här tror jag att andra ser på mig. Men det verkar tämligen jobbigt att leva upp till en illusion, inte sant?

Jag har ingen ork. Tidigare har jag hittat min motivation till skola och annat genom idrotten. Det sägs att det inte finns några genvägar till framgång, men de som idrottar vet att man kan åka snålskjuts med hjälp av en riktigt härlig endorfinkick. Sen två månader tillbaka har jag dock inte kunnat träna utan att få kramper i magen och få det svårt att andas. Sedan jag höll på att svimma i skogen under en orienteringstävling för några veckor sedan har jag lagt skorna på hyllan, åtminstone för den här säsongen. Mentalt känner jag mig fysiskt stark och kapabel till det mesta, men när jag väl sätter kroppen i rörelse blir det pang, bom, stopp. Det känns också som jag nått en återvändsgränd i skolan.

Förändring. Varje dag är en kamp. Vem är jag om jag inte sportar eller presterar i enlighet med mina uppsatta mål? Jag har inget jättebra svar, men för att lyssna på Tracy Chapmans råd så behöver man kanske inte ha så höga krav på sig själv och livet i största allmänhet.

"How bad does it need to get?" - livet medför förändringar (medgångar och motgångar) och förhoppningsvis förlorar man inte sig själv på vägen mot slutmålet. Jag antar att jag är samma tjej som för två månader sedan och trots att mina förutsättningar har förändrats lite på sistone så har jag mina erfarenheter och minnen kvar i bagaget vilket gör att jag nu kan blicka framåt mot nästa anhalt i livet. Det är det som är så spännande med förändring. Och förvirrande.

Shit, vad jag svamlar. Ha en underbar tisdag alla läsare!

En helt vanlig konversation med mig:


Pappa håller på att blanda ihop vitlökssmör till middagen.

Jag: "Åh, stackars mamma som ska sova bredvid dig inatt."
Pappa: "Vadå det är inte ens mycket vitlök."
Jag: "Förra veckan när syrran hade käkat vitlök vaknade jag på morgonen av att det luktade vitlök i hela mitt rum och jag blev automatiskt illamående av det så jag fick akutspring till toan."
Pappa: "Du menar inte att du behövde gå på toa av att bara känna lukten av vitlök?"
Jag: "Jooo, när jag och mamma var och handlade mat i veckan gick vi i en gång där det stank vitlök och jag fick jätteont i magen och en toalett hade suttit väl till pass just då."
Pappa: "Jag har visserligen hört att man kan bli törstig av vitlök, men inte att man kan bli bajsnödig."
Jag: "Jo det är sant, jag svär. Eller hur mamma. Visst var det så?"
Mamma: "Joo."
Pappa: "Men har du hört någon annan som har blivit det?"
Mamma: "Nee."
Pappa: "Precis. Det lär du vara ensam om Rebecka. Du är unik."
Jag: "Tack pappa!"

:)

Det är knappa två veckor kvar till det efterlängtade höstlovet och som alltid strax innan ett skoluppehåll kommer en intensiv period där man blir belamrad med prov och inlämningar som kommer både från höger och vänster. Just nu står jag mitt i rusningstrafiken och för tillfället är det lika ostädat och oorganiserat i mitt huvud som på mitt skrivbord. Alla dessa måsten. Jag måste hinna skriva ett redovisningsmanus, läsa färdigt en bok, skriva en spanskauppsats, förbereda ett svenskatal, räkna matte, läsa i religionsboken, förbereda en samhällsdebatt och plugga inför filosofiprovet. Och det här är bara skolans måsten, sen måste jag... AHHHH - STOPP!

Min kropp har sagt ifrån. Den talar om för mig att den inte vill vara med mer. Vi lever i ett prestigeinriktat samhälle där stress har blivit vardagsmat. Tyvärr är inte alla lika mottagliga för stress. När jag inte kan uppfylla de uppställda kraven jag har på mig svarar kroppen med ökad oro, ångest och snabbare puls (andra symptom kan vara ilska, rädsla, förhöjt blodtryck och ökad muskeltonus). Stress är inte en orsak till IBS, men det har bevisats att det har en förvärrande effekt. Situationer som framkallar dessa stressymptom varierar från person till person och det är den enskilda upplevelsen som avgör.

"Lyssna på din kropp.", brukar min mamma alltid säga, men tänk om det vore så enkelt. Hade jag lyssnat på min kropp hade jag nu hoppat ned i min säng, sovit i två timmar för att senare vakna och ta en kopp te med en filt omvirad runt mig framför en riktigt höstmysig film. Men nu lever jag i verkligheten och inte i någon fantasivärld (tråkigt nog) och även om jag skulle kunna sänka kraven på mig själv kan jag inte förbise det faktum att jag faktiskt kommer att bli betygsatt i slutet av varje kurs. Detta försvårar naturligtvis "sänka-kraven-på-mig-själv-processen".

Så för tillfället är jag rätt kluven. På min vänstra axel sitter det en vit ängel som råder mig att ta det lugnt och tänka på mitt eget bästa, medan den högra axeln tyngs ned av den röda djävulen som säger åt mig att få det högsta betyget i samtliga ämnen. Om det inte vore för att min projektledare ska läsa min blogg (och betygsätta mig i februari) skulle jag jämföra den röda djävulen med ett tiotal lärare (som egentligen inte är onda på något sätt men...) som hytter med fingret åt mig att prioritera just deras ämne. Men nu låter jag det vara osagt och ska lämna bloggskrivandet för att åtminstone kunna pricka av "skriva ett manus" på listan över måsten.

För er andra som har förmågan att kunna prioritera er själva. Gör det och ta hand om er själva.

Vill ni läsa mer om stress och behandling rekommenderar jag er att låna boken Frisk och vital - i mage och tarm som är skriven av Maija Ruisniemi (HÄLSAböcker 2003). Dra er inte tillbaka för att fråga om det är någonting. Kramar!