Irriterad tarm? Nej, tack!

Idag är det första advent. Ni anar inte hur mycket jag gillar sådana här tillfällen. Vilka tillfällen kanske ni nu undrar? Ni kanske ser ett samband om jag räknar upp andra tillfällen jag gillar lika mycket. Jag gillar nyårsdagen (såklart!), första dagen efter min födelsedag, första dagen efter påsk, första dagen på sommarlovet, första skoldagen på höstterminen, första advent, den första i varje månad och den första dagen varje vecka. 

Nu fick ni en "aha-upplevelse" va?

Jag gillar alla dagar man kan se som en nystart. "Att börja ett nytt liv" är förvisso klyschigt, men innebörden är faktiskt oftast inte så dramatisk som vad ordspråket ger anspråk på att vara. För mig brukar i alla fall ett nytt liv innefatta en förbättrad kost och en livsstil i övrigt som är i enlighet med rekommendationer.

Alla de här dagarna jag nyss räknade upp fungerar egentligen bara som försvarsmekanismer - för att försvara ett gott samvete. Vi hade ju inte behövt dessa dagar om det inte berodde på att vi vill kompensera för ett tidigare misslyckande. Jag misslyckades redan den andra januari i år. På nyårsdagen hade jag en årsrevolutionerande plan i sikte, men den var något, öhm... för drastisk, orealistik, omotiverande?

Det är hur som helst bra att man får en ny chans. Visst, man kan ju bli lite besviken på sig själv, men man står aldrig kvar utan hopp eftersom man alltid får en ny chans att ändra på sig - om man bara vill. Det finns närmare bestämt cirka 70 tillfällen (!) på ett år som man kan inleda ett nytt liv på (om man räknar som jag).

Idag är det, som tidigare konstaterat, första advent. Det betyder inte minst adventsfika hos farmor (mmm), men vet ni vad det bästa med första advent är? Den infaller alltid på en söndag, vilket betyder att om jag misslyckas med mina nya mål idag kan jag alltid göra ett nytt försök imorgon - måndag som i år dessutom faller på 1 december!

En relativt nyvaken, något stressad tjej trodde att hon kunde dundra in i klassrummet försiktigt (är det någon som kan dundra försiktigt förresten?) efter att vara fyra minuter för sen in på lektionen. Det faktum att hon ser ut som en dränkt hund efter ett av höstens alla regnoväder gör inte situationen mindre uppmärksammad.

Tjejen: "Ursäkta att jag är sen! Det ska inte hända igen."
Läraren: "Har du lust att berätta varför du är sen?"
Tjejen: "Inte direkt."
Läraren: "Okej, men om vi insisterar?"
Tjejen: "Tjaa... Jag var egentligen ute i god tid, men sen var jag tvungen att springa på toa och... Öhm... Jag är i vilket fall som helst verkligen verkligen ledsen för det här och det ska upprepas!"

Tjejen var jag för ett tag sedan. Något generad satte jag mig på bänkraden längst ned i klassrummet. Jag var inte generad för att jag hade informerat mina kära klasskamrater om morgonens magbekymmer, utan för att jag hade kommit fyra minuter för sent...

Ibland vaknar jag upp och inser att jag har blivit "IBS-skadad". Hela mitt liv kretsar ju kring min mage - skola, vänner, familj och fritid. Men på något sätt måsta jag finna mig vid att jag kommer ha IBS största delen av mitt liv och att det är en del av mig. För det är den.

Det är faktiskt så att jag måste tillkännage att jag och IBS har ett förhållande med varandra. Och på något konstigt vänster älskar jag den (självklart går vi som i alla relationer också i luven på varandra emellanåt). Hur konstigt det än låter kan jag ibland känna att IBS:en talar om för mig att MIN kropp fungerar som den ska, samtidigt som magen plikttroget talar om för mig hur jag mår - om jag är stessad, tillfreds, nervös eller uppspelt. På så sätt tappar jag aldrig riktigt fotfästet (andra skulle nog hävda motsatsen) och på ett plan har jag lärt känna mig själv.


För övrigt ska jag till kunskapsmässan (handlar om framtiden) i Göteborg på fredag. Då ska jag drömma mig bort till utlandsstudier och utlandsarbete. Tänk, om mindre än ett år kan jag bo i Spanien. Synd bara att spansk matkultur inte faller min mage i smaken. Ni som har bott i Spanien vet vad jag menar. ¡Adios!

När en person i min närhet plötsligt får ont i magen kan jag reagera på två sätt - beroende på vilket humör jag är på. Antingen osjälviskt eller i högsta grad själviskt (och mer åt det omogna hållet). Å ena sidan kan jag ömka medlidande för personen i fråga då jag vet hur jobbigt och begränsande det kan vara att ha ont i magen. Å andra sidan kan jag hysa agg gentemot hela situationen - framförallt om personen med magont försöker finna medlidande och tröst. Men jag då?! Jag genomlider ju "magondahelvetet" varenda dag. Så mig är det då synd om. Så det så. Där med basta.

Här talar vi minsann inte ur ett liberalistiskt perspektiv att människan ska vara i centrum, utan när det oresonliga "jaget" tar överhand är det enbart tunnelseendet med ett avsmalnat intresseområdet som gäller. Rebecka i centrum.

Jag hoppas att ni känner av ironin. (Om ni inte gör det måste jag bara inflika att jag är fullt medveten om att "Rebecka i centrum" inte är det rätta och jag skämst över det här omogna beteendet som jag har med jämna mellanrum - ta inte illa upp när jag blir sådan här, jag menar inte illa!)

I början, när jag precis hade börjat känna av magbesvären och innan jag visste vad som var fel, klagade jag nog rätt så friskt. Efter varje måltid - "jag har ont" (bläbb bläbb bläbb), efter varje träningspass - "jag har ont" (bläbb bläbb bläbb) och egentligen varenda minut - bläbb bläbb bläbb. Tror jag det att jag var tjatig! Nu så här i efterhand inser jag att även min familj och mina vänner har genomgått det där "magondahelvetet" jag pratade om förut i tre år.
 

Men nu talar jag inte längre om för omvärlden när jag är illamående, har ont i magen eller har suttit på toa halva dagen (det sistnämnda märker man i och för sig) eftersom det har blivit uttjatat. Folk vet om att jag har ont i magen nästan hela tiden - det har jag gjort klart för dem. Det är nog därför det ibland känns tröstlöst när någon säger "Det var längesedan man hörde något om magen - skönt att det är bättre.".

Sen var det ju det här med positivt tänkande. Jag jobbar på det.   

Jag tror att det är viktigt att sätta upp realistiska mål i livet, för om man sätter upp en för hög ribba blir det fritt fall för både motivation och självkänsla.

Dagens mål: försöka komma på ett bra mål som passar mina individuella förutsättningar.

Ett intelligent konstaterande tycker jag.

Jag har mått helt OK under lovet - bättre än förväntat. Sedan så kommer söndagen, dagen innan måndagen då skola och prestationsångest återigen tar plats i startblocken för att denna gång genomgå ett lopp (i detta fall en synonym till pers) som varar i sju veckor fram till nästa anhalt - julen.

Det är kanske inte så konstigt att man mår bättre när pressen minskar. Jag har just varit på semester i Norge och visst, jag har haft ont i magen av förstoppning och så vidare, men jag kan inte mer än erkänna att jag har mått bättre än på länge. Det tar mig till slutsatsen att jag antagligen skulle må bra om all press upphörde. Men hur ska det gå till egentligen? Jag är och har alltid varit en stressad person. Är det ett biologiskt öde eller finns det några konkreta råd som kan hjälpa och förebygga framtida ångestattacker? De behöver inte vara lätta, men om det finns en enklare väg att gå skulle detta uppskattas!

Någon?