Irriterad tarm? Nej, tack!

Är detta normalt?

Jag måste erkänna att jag för tillfället känner mig rätt förkommen. Vart är jag på väg med allting? Den frågan har jag nog i och för sig ställt mig själv enda sedan den dagen de första IBS-symptomen yttrade sig. Helt plötsligt var min vardag fylld av konstant illamående, uppsvälld och gasig mage, magsmärtor och ständiga intervaller till toaletten. Det var väl inte riktigt den träningen jag uppskattade mest.

Symptomen jag nämde ovan är ju alla symptom som alla kan känna av då och då, men jag gick i två år och undrade om de här "tillfälliga" (som alla läkare så fint uttryckte det) problemen någon gång skulle upphöra. Folk säger att man kan vänja sig vid obehag, men jag är inte lika övertygad. Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det känns att inte må dåligt, om du förstår vad jag menar? Även om det nu var ett bra tag sedan sist så vet jag hur det ska och bör kännas.

Ovissheten gör ondare

Det värsta var egentligen inte att ha ont. De fysiska problemen kände jag efter ett tag att jag kunde hantera något så när, men det var svårare att leva med ovissheten om vad det var för fel. För någonting stod uppenbarligen inte rätt till. Jag må ha varit hur knäpp som helst, men jag inbillade mig inte att jag hade magproblem. Eller?

IBS är som jag nämnt tidigare en funktionell mag- och tarmstörning. Det innebär att man inte kan fastställa diagnos efter prover eller undersökningar då dessa oftast är normala, utan istället måste diagnosen ställas efter symptom (det man däremot kan göra med hjälp av undersökningar är att utesluta andra sjukdomar som orsak till besvären.). Det är också därför IBS inte sällan kan förväxlas vid hypokondrin. IBS-patienter kan inte liksom hypokondrier få fram konkreta bevis till att de har några särklida fysiska besvär, men det som skiljer de åt är att hypokondrierna trots sina upplevelser är fysiskt friska.

Läkare - att lita på?

Så nu i efterhand tycker jag inte att det är konstigt att alla mina läkarbesök inte var till någon nytta, men vad jag å andra sidan tycker är konstigt är att läkarna inte överhuvudtaget ens nämnde IBS för mig. Eftersom den nu har visat sig vara så omfattande att den i vissa sammanhang till och med kallas för den nya folksjukdomen tycker jag att de borde sagt något.  

Idag är det i varje fall en trygghet att veta att jag har IBS eftersom det åtminstone ger mig en möjlighet att kunna återskapa en slags livskvalitet i vardagen mellan alla toalettspring. Jag blir dock fortfarande väldigt arg vid blotta tanken på att läkarna under en tvåårsperiod fick mig att förlora tron på mig själv genom att kalla mig hypokondrisk. För vem ska man lita på, om man inte ens litar på sig själv? Jag kände mig värdelös. Som en person vars integritet var som bortblåst - och jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till den självsäkra och målinriktade tjej jag en gång var...  

Daniel - tack för din fråga! Jag kommer att behandla den vid flera av de kommande inläggen! 

Och ni andra - är det något så är det bara att höra av sig!