Hjälp mig, jag är hypokondrisk!
Doktorn: "Jaha, vad kan jag hjälpa dig med den här gången Rebecka?"
Jag: "Joo, alltså... du vet de här magproblemen som jag har sökt för två gånger nu? De har inte upphört. Jag skulle snarare vilja påstå att de blivit värre."
Doktorn: "Jaha. Okej. Då förstår jag. (Suck) Men som du förstår Rebecka så finns det egentligen inte något mer jag kan göra för dig mer än att ännu en gång kontrollera dina värden, vilket kanske känns onödigt med tanke på att de inte visat någonting vare sig första eller andra gången."
Jag: "Nej, men..."
Doktorn: "Hur mår du då?"
Jag: "Öhm, tja.. magen är ju ett återkommande problem."
Doktorn: "Jag tänkte mer, hur mår du psykiskt? Är du säker på att du har ont i magen på riktigt, eller är det kanske så att du inbillar dig det för att få uppmärksamhet. Har du det jobbigt hemma?"
Jag: "Eh, jag är ganska så säker på att jag har ont. Jobbigt hemma? Joo alltså, det är ju kanske inte det roligaste att springa på toa sex gånger dagligen..."
Doktorn: "Jag förstår..."
Doktorn= pang= död :-)
Jag försår att det är doktorns ansvar att utreda alla tänkbara möjligheter, framför allt när han inte vet vad det är för något som är fel, men sättet den här doktorn gjorde det på var direkt taskigt.
Fråga: Hur upplever du att man blir bemött som "IBS:are"? Är de flesta nyfikna och frågar vad det innebär och sedan förstående, eller är de mer skeptiska som doktorn?
Ser fram emot att läsa fortsättningen!
Förhoppningsvis får du svaret på din fråga i de kommande inläggen!
Jag kämner igen det du skriver!! Så blir vi bemötta av alla! Skolan, vårdcentralen, släkt och vänner..
