Ännu ett avslut som känns
Först blev det "walk over" i handboll. Sen tappade jag bort orienteringen i min vilsenhet. Näst i tur stod kickboxningen.
I veckan fick jag lägga ned ytterligare en idrott. Det gör ont i mig att behöva kasta in handduken, men samtidigt känner jag att kroppen och inte minst magen har sagt sitt. Jag har inget att komma med, tyvärr. Jag erkänner att jag har varit låg de senaste månaderna, men jag har så fruktansvärt svårt att acceptera att min sjukdom begränsar mitt stora intresse och min passion så mycket som den gör. Min IBS har tagit idrotten ifrån mig, men den ska bannemej inte få ta ifrån mig de bästa som har hänt mig. Min familj, mina vänner och min pojkvän.
För inte är idrott allt? Det är i varje fall vad jag suttit och intalat mig i två dar nu. Jag ska upprätthålla en god hälsa med hjälp av promenader och lägga fokus på spanska (som också är ett glädjeämne) och kanske lite silversmide? Från och med imorgon, min födelsedag (bara så att ni vet!), ska jag låta mig vara den jag är. Jäpp, ni hörde rätt. Jag tänker acceptera att jag inte har varit, är eller kommer att vara någon idrottskvinna.
Nu tror ni att jag bara snackar goja för att bygga upp någon fasad inför omgivningen att en ändring är på "G", men icke då. Jag ska åka till spanien den 7 februari och småsnacka med de svenska spanjorerna (Gran Canaria - hehe) för att bättra på mina språkkunskaper. Jag tänkte i och för sig passa på att njuta av 22 grader sol samtidigt och samla på mig ett lager D-vitamin för att klara av den sista terminen på gymnasiet.
Sen blir det student den 10 juni - ett avslut att se fram emot!
I veckan fick jag lägga ned ytterligare en idrott. Det gör ont i mig att behöva kasta in handduken, men samtidigt känner jag att kroppen och inte minst magen har sagt sitt. Jag har inget att komma med, tyvärr. Jag erkänner att jag har varit låg de senaste månaderna, men jag har så fruktansvärt svårt att acceptera att min sjukdom begränsar mitt stora intresse och min passion så mycket som den gör. Min IBS har tagit idrotten ifrån mig, men den ska bannemej inte få ta ifrån mig de bästa som har hänt mig. Min familj, mina vänner och min pojkvän.
För inte är idrott allt? Det är i varje fall vad jag suttit och intalat mig i två dar nu. Jag ska upprätthålla en god hälsa med hjälp av promenader och lägga fokus på spanska (som också är ett glädjeämne) och kanske lite silversmide? Från och med imorgon, min födelsedag (bara så att ni vet!), ska jag låta mig vara den jag är. Jäpp, ni hörde rätt. Jag tänker acceptera att jag inte har varit, är eller kommer att vara någon idrottskvinna.
Nu tror ni att jag bara snackar goja för att bygga upp någon fasad inför omgivningen att en ändring är på "G", men icke då. Jag ska åka till spanien den 7 februari och småsnacka med de svenska spanjorerna (Gran Canaria - hehe) för att bättra på mina språkkunskaper. Jag tänkte i och för sig passa på att njuta av 22 grader sol samtidigt och samla på mig ett lager D-vitamin för att klara av den sista terminen på gymnasiet.
Sen blir det student den 10 juni - ett avslut att se fram emot!
Kommentarer
Postat av: Knubbe
Pfft, man kan väl vara idrottsmänniska även om man inte utövar idrott? Man kan ju engagera sig, på allt från soffnivå och uppåt, och inget är bannemej bättre än något annat!
Postat av: Rebecka
Jaa, jag kan vara idrottsengagerad, men inte idrottsutövare/kvinna som jag länge velat. Sen vill jag inte hålla med dig på punkt två heller. Nära och kära ÄR viktigare än idrott.
Idrott är en del av livet. Familjen ÄR livet.
Postat av: Knubbe
Åh, jag menade att engagemang på klubb eller distriktsnivå inte behöver vara bättre än soffengagemang.. Familjen är viktigast, det håller jag helt och hållet med dig om
Postat av: Rebecka
Jahaa! Förlåt mig, då är vi ense :)
Postat av: M
Kör solen, kör! haha du är så värd två veckors paradistillvaro <3
Postat av: Rebecka
Det tycker jag med. Är det en självisk tanke?
Trackback
