Tala inte för Guds skull!
Att leva med IBS är begränsande i mångt och mycket, men ofta är det vi själva som begränsar oss. Eller ska man kanske säga att samhället begränsar oss? Att prata om magproblem är ju mer eller mindre tabubelagt. Det hör i varje fall inte till vanligheten att diskutera dagens mage och tarm under de sociala tillställningarna.
Jag menar inte att man ska bli öppen som en bok och blotta dagens toaupplevelser för sina vänninor över en kopp te (det gör man ju om man vill). Min poäng är att jag tror att det finns många personer med IBS som har svårt att berätta för sin omgivning om sina besvär och om hur man egentligen mår. Det resulterar inte häpnandsväckande till att fler och fler personer med IBS tenderar att isolera sig socialt. Detta främjar inte välmåendet till någon grad och det gör mig ledsen.
Jag är öppen med mina magproblem. Många (jag nämner inga namn) anser nog att jag är för frispråkig, men något jag har lärt mig under mina tre år med IBS är att man inte mår bättre av att bära på bördan själv. Sedan kan jag förstå de som gett upp hoppet om att försöka få människor i sin omgivning att förstå sig på IBS. Många tror att IBS kan jämföras med en "stressmage", men så är inte fallet. IBS-symptomen kan förvisso förvärras av stress, men frågan är mer komplex än så. Mitt råd är dock att aldrig sluta försöka få andra människor att förstå. Det må vara jobbigt att älta samma sak om och om igen, men jag tror att det kan fungera som terapi för en själv samtidigt som det gör att vi lättare kan leva tillsammans. Hur som helst bör du inte göra dig en otjänst och begränsat dig själv ännu mer. Det är omständigt nog som det är att leva med sjukdomen.
Var femte vuxen beräknas lida av IBS. Hur många vet du?
Smart inlägg - och titel!
Taaaack :)
Tack:) Har lidit av det har i några år nu och fick veta att det var IBS för några år sedan. Har nu läst ett antal av dina blogginlägg och jag känner mig verkligen igen mig i det du säger. Väldigt stort och fint av dig att skriva en blogg om det och dela med dig av dina upplevelser. Jag har alltid varit aningen introvert av mig, men IBS har begränsat mitt sociala liv mycket - och det förvärrar självklart. Precis som du har jag lärt mig att kunna vara mer frispråkig om mina magproblem, men det är svårt att ite låta IBS styra ens liv. Hursomhelst: femtusen tummar upp till dig. Om man nu skall ta fram något gott med IBS (hå hå) så borde det möjligtvis vara det att man uppskattar saker och upplevelser nu i livet på ett sätt som man inte skulle göra annars, skulle jag tro.
