Jag är tjejen med bortförklaringar
En händelse idag fick mig att ofrivilligt påminnas om en dag i skogen. Jag hade precis tagit mig runt en orienteringsbana. Det var en tävling i hemmaskogarna vill jag minnas. Det finns en oskriven orienteringslag att man efter tävlingen ska man stå och noga granska resultattavlorna för att mäta sina egna prestationer med andras, eller bara granska andra om man inte själv deltagit. Jag brukar hoppa över de här snokerierna vid resultatet - mycket för att jag brukar hitta mig själv först - längst ned på listan varje gång. Detta har ju i och för sig sina förklaringar med tanke på de magkrampattacker jag får varje gång jag sätter min kropp i fysisk aktivitet. Andra ser det dock som bortförklaringar. Att jag använder mina magbesvär för att försvara en kass prestanda.
Kort summering av vad som sades vid resultattavlan denna dag:
Orienteringssnokare 1: "Nu ska vi se. D16."
Orienteringssnokare 2 lite ironiskt: "Nej men där hittar vi ju Rebecka lite otippat längst ned igen."
Orienteringssnokare 1 ännu mer ironiskt: "Ja, hon skyller väl på magen igen."
Jag: "Host, host. Jag står bakom er..."
Ja, jag försöker på ett sätt bygga upp någon fasad att jag är bra på idrott. Jag erkänner. Det beror inte på bristande självinsikt (jag vet mycket väl att jag inte är bra), utan snarare på att jag vill leva min dröm. Ekvationen idrott och ohälsa går för mig inte ihop. Hur kan det vara möjligt?
Mind your own buisnesses
du ÄR bra på idrott ska du veta! sen att du har en sjukdom som gör att du inte kan träna är en annan historia... och orka såna patetiska människor, de är bara osäkra på sig själva
